Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 2)
Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 1)

Familj

Familj

Fas 3…

Inga kommentarer

Sakteliga närmar vi oss IronMan Kalmar 2016. Varje dag som försvinner bakom mig är en dag närmare mitt stora mål. Jag har nu börjat göra mig redo för landning, inflygningen har påbörjats och lampan för bälte är tänd. Flygvärden meddelar oss via högtalarsystemet att vi skall återgå till våra platser, lägga tillbaka handbagaget och spänna fast oss. Den sista och avslutande fasen, fas 3, har börjat och vi ser nu de små, små husen när vi skär genom molnen.

Fas 3 bygger på distanspass och kvalitetsträning var för sig. Inga mellanmjölkspass utan antingen sakta, sakta eller fort, fort! Distanspassen tid ökar på med ca 10 % per vecka. Detta utgår ifrån de längsta pass man tidigare gjort under träningsperioden. Jag trappar upp lite mer för varje vecka som går och avslutar t ex med tre stycken fyra timmars cykelpass. Jag har tagit stor inspiration av triathlonikonen Jonas Colting och hans ironmanupplägg men samtidigt gått efter min egen magkänsla. Det kommer bli tuffa veckor framöver men det ger mig förhoppningsvis en styrka och en uthållighet som jag får nytta av den 20 augusti.

Jag har under en tid jobbat med att anordna ett triathlon i Oskarshamn, Eckern triathlon. Det är fantastiskt kul men givetvis mycket jobb också. Anledningen var att man ställde in den enda triathlontävlingen i Oskarshamn på grund av tillståndsproblem. Det måste man kunna lösa, tänkte jag i min enfald, det kan inte vara så svårt! Den sista delen i meningen, det kan inte vara så svårt, är något som ofta susar genom mitt huvud. Jag tror att jag lider av en snedvriden böjelse, det saknas ett filter någonstans på vägen mellan tanke och handling. Svårigheter och hinder är bara lite motlut som man måste besegra, lyder ofta min första analys. Jag slås sällan av tanken att de kan skapa mycket jobb och att alla andra som hanterat frågeställningen inte bara är människor som ger upp vi minsta motgång. Den reflektionen borde jag göra oftare men tyvärr.

Jag har lämnat föräldraledigheten och arbetar nu fullt igen. Över sommaren och en bit in i höst skall jag arbeta nattskift vilket är kul. Det är roligt att lära känna nya människor och få nya utmaningar. Det har varit fantastiskt att vara hemma med de små även om det inte på något sätt är en dans på rosor. Ibland har jag längtat tillbaka till mitt ”åtta till fem”-jobb, tillbaka till ordning och reda utan barn som skriker, slåss och grisar ner. Jag älskar verkligen mina barn men ibland vill man bara gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Som tur är så finns de stunder som man aldrig vill lämna, det där leendet eller skrattet som gör att man bara vill stanna tiden. Meningarna som bara dyker upp vid köksbordet; Varför kallar du Viggo för ”Fy fan”, pappa? Det är alla de tokigheter som man inte vill gå miste om.

Over and out!

/ CJ


Familj

Livet som pappaproffs!

Inga kommentarer

Att få vara hemma som pappaproffs ger så otroligt mycket. Det är en utmaning för psyket och tålamodet då glaset med mjölk knuffas ut för andra gången eller att ingenting man föreslår passar. Min sambo brukar flina och man kan verkligen se skadeglädjen som lyser över hela hennes ansikte och sen kommer frågan, hur länge har du varit hemma, sa du?

I morse svarade Love när jag fråga varför han inte tagit på sig kalsonger under byxorna; ”nä, de är inte sköna.” Man får väl ändå erkänna att smaken är ju som baken, delad. Jag skrattar mycket åt och med mina barn. De är fantastiska på väldigt många sätt.

Igår så var vi på utvecklingssamtal med Vincent. Han är duktig i skolan men har mycket mer att ge. Jag vet dock inte riktigt hur jag ska nå fram till denna tonåring. Hur får jag honom att förstå att all den energi han lägger ner nu kommer att betala sig flera gånger om. Det är en termin kvar av högstadiet sedan bär det av mot gymnasiet, livets första karriärsval!

Träningen rullar på bra. Förra veckan fick jag ihop 11,5 timmar vilket jag är nöjd med. Jag följer planen och fokus ligger på distans. Jag har en bra trendkurva även om lite sjukdom har ställt till det ibland. Nu handlar det bara om att fortsätta på den inslagna vägen.Varaktighet Jag litar fullt på Coach Johan och från och med vecka 10 går vi in i fas 2. Det ska bli jättekul att få se hur det upplägget ser ut. Det som förut var en fasa är nu en vision, en dröm och en verklighet. Ju mer jag tränar, ju tryggare blir jag i att den 20 augusti kommer bli en fantastisk dag. Dessutom så lär jag mig massor under resans gång. Flera av mina tidigare läror har jag fått värdera om och utveckla men det är väl så det skall vara.

På fredag ska jag ner till Kalmar och Cykelogen för att göra en bikefit på min nya TREK. Jag kan inte förklara i ord som jag har längtat efter just denna dag. 561567_428348610553978_1798984632_nVarje pass under de senaste veckorna har jag drömt hur jag flyger fram genom det öländska landskapet. Hur benen pumpar på och hur bra kroppen känns. När jag först anmälde mig till Ironman Kalmar var tanken att jag skulle cykla på min ålderstigna Crescent. Efter ett tag så började jag drömma om att ha en riktig tempocykel, en som skulle passa bättre för ändamålet. Mina vana trogen så började leta och fundera på hur jag skulle kunna lösa denna knut. Jag kom i kontakt med Jens på Cykelogen via Coach Johan och vi bokade ett möte. Jens och jag träffades i hans butik och snackade förväntningar och möjligheter. Efter vårt möte kontaktade Jens TREK för att kolla om de hade lust att hoppa på båten och ingå ett samarbete. Självklart hade dem det och min dröm blev verklighet. Ni kommer att få läsa mer om min bikefit i nästa krönika i Annonsbladet.

Jag ska avsluta med lite skvaller. Ryktena säger att det kan vara roliga outdoor-event på gång i Oskarshamn. Hur kul skulle inte det vara!

/ CJ

 


Familj

Detta är första steget mot förändring!

Inga kommentarer

Jag alltid haft en annorlunda relation till träning. I tidernas begynnelse var träning i den lokala friidrottsklubben ett tvång då farsan var både tränare och eldsjäl. Vi fick helt enkelt bara hänga på, så var det för alla oss syskon. Det fanns även ett mediokert fotbollslag på orten och där lirade jag några säsonger på pojklagsnivå med mina klasskamrater. Livrädd för att nicka och lika dålig med båda fötterna kunde jag knappt slå en passning på två meter. Det var nog därför jag spelade på topp med lagets stora stjärna som öste in alla våra mål.

Träning låg aldrig för mig i unga år, jag var det svarta fåret. Hoppade 1,50 i höjd när jag var tolv, tretton år vilket ibland gav ett brons. Kommer ihåg att vi hade en stor tavla i hallen på Björkgatan i Stockaryd där morsan hängde upp alla våra medaljer. Tavlan var utformad så att den var uppdelad i kronologisk ordning, från äldst till yngst. Stort fotografi överst och sedan hängdes medaljerna under snyggt och prydligt. Min närmaste äldre bror Fredrik och min lillebror Dan var jätteduktiga. På varsin sida om mig hade jag talangerna, de som vann och tog mestadels guld och ett annat silver. Ni kan ju förstå själva hur det såg ut.

Jag börja och röka och snusa tidigt och var tillsynes helt talanglös. På den vägen gick jag några år innan jag en kväll följde med min lillebror och kusin till boxningsklubben i Oskarshamn. Morsan och några av mina syskon hade flyttat dit efter skilsmässan, jag bodde kvar något år i Sävsjö hos farsan innan jag också anslöt. Det blev vändningen, jag hade funnit min passion. Av någon outgrundlig anledning var boxning min grej. Det är en idrott där du tränar otroligt mycket, säg fyra-fem pass i veckan på nybörjarnivå. När du sedan börjar komma upp dig så bör du ligga runt det dubbla. Jag som aldrig gjort mig känd som en träningsnarkoman blev som förbytt. Jag slutade i princip med allt annat och gav mitt hjärta och min själ till boxningen.

Nu när jag tittar tillbaka så kan jag konstatera att den fostran gav mig det liv jag lever idag, på gott och ont. Jag har fortfarande lätt att köra mer kvantitet än kvalitet. Jag räknar gärna antalet kilometer och pass oavsett om det är bra eller dålig. Jag vill gärna bara kötta på, plåga kroppen och ju tröttare jag är desto bättre pass. Numer vet jag och har jag lärt mig att det är helt jävla fel, kvalitet slår kvantitet alla sju dagar i veckan.

Vad innebär då kvalitetspass konkret? Jo, för mig betyder kvalitet att man tränar med ett syfte. Låt mig säga såhär, ska jag träna snabbhet så ser jag till att återhämta mig bra mellan intervallerna så att jag kan orkar vara snabb. Jag vill inte dra på mig mjölksyra tidigare och tidigare för varje intervall som fallet gärna blir om man vilar för kort tid. Samma sak gäller vid distansträning, fokus ska ligga på distans och inte fart. Det gör inget om man ligger en eller två minuter över normal kilometertid. Kvaliteten ligger i att springa långt. Det betyder inte att jobbiga pass inte existerar men det ska vara i linje med ditt syfte. Då är det ett kvalitetspass!

Detta är lättare sagt en gjort. Jag får ofta en känsla av att jag fuskat när kroppen inte spyr ut mjölksyra eller att jag inte känner mig helt jävla slut. Känslan blir att jag har kastat bort möjligheten till ett bra pass. Jag har ibland lagt till ett extra pass bara för att bevisa för mig själv att jag är duktig. Kontentan blir att min kropp inte får återhämta sig ordentligt och risken för skador och sjukdom ökar dramatiskt. Jag ger mig ut på farligt vatten för att tysta min inre röst som säger; ”Du kommer aldrig bli en vinnare, du är en latmask, en vekling som inte orkar träna”.

Jag jobbar verkligen för att hitta en medelväg, kontinuitet är vägen till framgång tjatar coach Johan ofta om. Jag vet att han har rätt, han är själv ett levande bevis på det. Jag är lite mer allt eller inget men jag tänker att detta är första steget mot förändring.

Ni vet väl om att ni kan läsa min senaste krönika i Annonsbladet, missa inte det!

/ CJ

Instagram; @carljorneklint        Facebook; Carl Jörneklint


Familj

Snön faller och vi med den!

Inga kommentarer

När skall vi få vinter på riktigt. En vinter som när man var liten. Drivorna längs vägarna var meterhöga. Snön föll i november och försvann inte förrän sent i mars. Jag vet att detta bara är en vanföreställning men det är dem minnesbilderna jag har. Det var säkert lika skralt med snö nu som då även om vargavintrarna etsar sig fast i minnet.

Träningen rullar på även om jag har haft en mindre svacka. Det har varit både sjukdom och motivation. Det är en del av mig som jag gärna skulle vilja byta bort om det gick. Jag är så upp och ner, allt eller inget. Jag försöker jobba mycket med dessa bitar. Chattade med Coach Johan på Messenger och i vanlig ordning så skrev han som svar på min önskan om att jag vill sätta mig ner och diskutera och jag citerar, ”Sitta ner?? Det är det sista vi ska göra!! Träna för satan”.

Det är både komiskt och sant. Varför börja leta efter fel och brister, möjligheter och omöjligheter när allt bara sitter i huvudet. Man ska nog inte heller oroa sig över en missad vecka på grund av sjukdom. Det är inte hela världen, det hör liksom till att kroppen ibland stretar emot och strejkar.

Jag körde ett tuffare löpningspass i mitten av veckan. Ville mest känna efter hur kroppen svarade. Det gick helt ok även om det inte var i linje med min planering. Jag ska testa att inte vila helt utan ge mig ut på korta och lättare joggingturer eller sätta mig en timme på cykeln de dagar jag tidigare vilade. Kanske rent av ta ett lätt simpass helt utan krav på prestation. Jag vet inte om det är rätt men jag inbillar mig att kroppen kommer vänja sig och det finns ju många andra, som tränar betydligt tuffare än mig, med detta upplägg.

Nu närmar sig julen och den efterföljande pappaledigheten. Från och med 11 januari 2016 är det jag som sköter barnen på heltid. Jag ser mycket fram emot att för en gångs skull få lite koll på ruljangsen och allt som sker. Nu ska jag packa frukt, ombyten och sköta matlagning. Nu är det jag som skall få ihop hämtning, lämning, sovstund med middag, tvätt och träning. För er som känner mig så vet ni att struktur inte är min styrka men jag ska göra ett ärligt försök…

Sov gott och håll tummarna för att snön kommer snart!

/CJ 

 


Det är få förunnat att leva det liv jag lever!

Inga kommentarer

Det är få förunnat att leva det liv jag lever men ändå gråter jag. Tårarna rinner ner för min kind och jag tittar bort. Jag vill inte se, det gör så jävla ont i själen, i bröstet. Då är jag ändå bara en betraktare från andra sidan. Jag har ingen personlig anknytning. Det är som om jag skulle falla i gråt varje gång jag läser dödsannonserna i tidningen men det gör jag ju inte.

392B2100

Skillnaden denna gång är att pojken som ligger med ansiktet i sanden är i samma ålder som min egen son. Han har likadana kläder som Love bar i somras. Namnet som står för kärlek och det är precis den känslan jag känner när jag ser bilden. Det är en förälder som tvingats släppa taget om det som betyder mest i världen. Tänk om jag tvingas begrava mitt eget barn. Det är en rädsla som jag bär på men som jag hoppas jag aldrig behöver uppleva. Det är inte så det skall vara.

Pojkens namn är Alan Kurdi och han blev tre år innan han drunknade i Medelhavet på flykt från kriget i Syrien. Han har blivit en symbol för allt det fruktansvärda som just nu pågår i vår omvärld. För en vecka sedan framstod Medelsvensson som en hjärtlös rasist, mer intresserad av skattesänkningar som mörkas med dimridåer om enorma påslag i skola, vård  och omsorg. ”Vi kan ju inte ta emot alla!” Nej, alla 50 miljoner på flykt kan vi inte ta hand om, där är vi överens. Men jag är ganska säker på att alla som bor i detta avlånga land, med några undantag för att bekräfta regeln, hade tagit emot Alan och hans familj den 3 september 2015 med öppna armar. Tyvärr var det en dag försent.

Det är inget ont som inte för något gott med sig. Nu tömmer medborgarna garderober, garage och källare på kläder och skor för att hjälpa dem som fortfarande lever . Alla vill bidra med något även om det är litet. Varje tanke av solidaritet ger sig nu till känna. Vi vill inte se fler bilder på människor som lider men vi väljer inte att blunda för den katastrof som just nu är ett faktum. Det är inte ofta jag väljer orden stolt svensk. Detta är av flera olika anledningar och det diskuterar jag gärna en annan gång men jag känner en stor vördnad för alla er som skänker, startar upp, sms:ar och ringer in ert bidrag. Ni gör mig stolt, stolt svensk!

 

 


Familj

Den bittra sanningen!

Inga kommentarer

Jag är pappa till fem härliga ungar, fyra pojkar och en flicka står på meritlistan. Äldst är Vinnie på 15 år, därefter Casper 13, Viggo 6, Love 2 och Lykkan som snart är 9 månader. Utöver detta så bor vi i hus med stor trädgård och jag har ett arbete som kräver sitt engagemang. Jag är också styrelseledamot och tränare i vår lokala boxningsklubb. Varför väljer jag då att ge mig in i leken som kallas Ironman?

Om man bortser från att vissa anser att jag är egoistisk och har starka behov av att förverkliga mina drömmar till vilket pris som helst. Så försöker jag tänka såhär; ska detta funka så måste min träning, i största möjligaste mån, ske när tid finns. Detta betyder att jag tränar mestadels  tidiga mornar, på lunchen eller efter att kidsen lagt sig.  Hur jag än väljer att göra så kommer jag försaka något eller någon, det är oundvikligt, det är ett pris som jag måste betala. Jag kan välja att fokusera mer på familjen, huset, trädgården eller jobbet, absolut! Men om jag känner att detta är något jag VERKLIGEN vill göra. Ska jag inte ta chansen då?

Jag älskar utmaningen, jag ljuger om jag påstår något annat. Det är chans som jag inte vill ska passera. Jag är, på gott och ont, möjligheternas man. Om det betyder att samtliga träningspass skall utföras tidiga veckodagar så är det så det får bli. Jag ser inte något hinder i det, snarare tvärtom. Det betyder att jag går från sjusovare till morgonpigg och det skulle iallafall mina kära arbetskamrater uppskatta. Tidiga människor är bra människor, PUNKT!

Jag vill avsluta detta inlägg med en hälsning till mina barn. Jag älskar er oändligt, glöm aldrig det!!

CJ