Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 2)
Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 1)

Arkiv: augusti 2016





Ironman Kalmar 2016

Just idag är jag stark!

Inga kommentarer

Kärlek och respekt, förväntan och nervositet. Det går nästan att ta på känslan när Kentas klassiker ”Just idag är jag stark” spelas för alla oss Ironman-deltagare. Alla timmar av blod, svett och tårar skall slutligen betala sig och vi ska alla få vara superhjältar för en dag. Det är nu inte många minuter kvar till start…

Alla hade redan spenderat minst en timme, nästan två, på plats för att göra de sista förberedelserna innan start. Fylla på flaskor, pumpa däck, dubbelkolla cykel- och löpningspåsarna en sista gång. Jag hade, likt många andra, inte sovit mycket på natten men känslan av upprymdhet när jag äntrade växlingsområdet infann sig direkt. Nåja, kanske mest nervositet för att man glömt något viktigt eller fått punktering. 
20160820_054207

Jag laddade cykeln med två flaskor sportdryck och en flaska med Vitargogel som jag tillverkat själv kvällen innan på inrådan av en annan triathlet. Två fulla snusdosor samt två cheesburgare, en till cyklingen och en till löpningen skulle också hitta sin plats samt ett extradäck som skulle tejpas fast bakom sadelstången. Nu kan jag inte göra mer, sa jag för mig själv och gick därför och bytte om till våtdräkt i god tid för att sedan ta den korta promenaden bort till starten.

Jag vet inte om någon annan hade känt på vattnet men jag var helt ovetande om dess temperatur. Inte för att jag är så jättekänslig för kyla när jag simmar men slogs givetvis ändå av tanken om det skulle bli en chock för kroppen. När ledet började röra sig framåt och det kändes som man föstes fram mot ett stup så var all koncentration på uppgiften att jag inte minns hur det kändes att kasta sig i vattnet. Allt jag hade i huvudet var Viktoria Johnssons ord från race briefing-mötet två dagar tidigare, kör ditt eget race och fokusera inte på någon annan. Det var ett vinnande koncept för mig. Jag var helt i min egen bubbla och jag är jätteglad över hur bra simningen gick. Inga vågor, ingen större trängsel och inga tillbud att tala om. Jag kunde inte få en bättre start. Efter 1:16:46 klev jag upp ur vattnet med en fantastisk känsla i kroppen. Jag var lite yr som brukligt är när man simmar långt utan öronproppar men det försvann fort och jag hörde släkt och vänner skrika; BRA JOBBAT, CALLE!! KÄMPA PÅ NU!! Jag hade sagt innan att jag troligtvis kommer att simma mellan 1:20 – 1:30 men det gick betydligt bättre och jag var inte ens trött!

Jag tog god tid på mig i växlingen, åt min cheesburgare och bytte om. Jag valde att ta på mig min vindjacka för jag tyckte det drog lite kallt trots allt. Det var fortfarande hyfsat tidigt på morgonen men metrologerna hade lovat solsken runt lunchtid. Det skulle visa sig vara ett klokt val för den höll mig behagligt varm under hela cyklingen även om den inte håller aerodynamiska mått.

20160820_083520

Jag gav mig av för att bestiga Ölandsbron och även om bron var delvis avstängd så ringlade sig köerna långa. Denna gång av cyklister i tighta trikåer som precis hade startat en 18 mil lång lördagstur. Benen kändes bra och min plan var att ta det lugnt i början och komma igång. Mitt mål var att försöka hålla 90 kadens hela tiden utan att förta mig. Jag hade även klockan inställd på att pipa var tionde minut för att påminna mig om att hela tiden försöka få i mig energi. En halv mun full med den hemmagjorda Vitargogelen och tre stora klunkar energidryck vid varje pip. Ibland tog jag en banan eller tuggtablett som komplement för det skulle inte falla på att jag slarvat med energiintaget.  Jag hade dels respekt för distansen av 18 mil men också för det marathon som väntade efteråt. Efter ca 10 mil började jag känna en viss psykisk trötthet, det var inte längre lika roligt att cykla. Jag försökte fokusera på att jag snart skulle få lite positiv boost av all den publik som står vid rondellen när man vänder ut mot den sista delen av cykelbanan.

Jag ska ärligt säga att jag kunde inte i min vildaste fantasi drömma om ett sådant publiktryck. Herrejävlar, man höll på att flyga av cykeln. Dels av den energi man får av allt folk men även av det jublet som man möttes av och inte bara jag, ALLA!! Helt fantastiskt!20160820_124221

Efter vändning är det 6 mil kvar av cykling på fastlandet och nu började kroppen streta emot lite. Jag längtade och längtade och längtade efter att få slippa sitta, ligga eller stå på denna uppfinning som kallas cykel. Jag försökte suga in varje positivt hejarop, varje liten gnutta av hopp om att det snart skulle vara slut. När jag ser skylten med texten ”170 km” möter jag samtidigt en annan cyklist som är på väg ut på sista rundan. Jag vänder mig om och ser en skylt på hans sida som förkunnar ”130 km”, då tänkte jag; stackars jävel, han har fem mil kvar av plåga. Då ska jag inte klaga, det kunde varit värre! Sista biten trampar jag loss samtidigt som jag sakta men säkert börjar närma mig växlingsområdet. Jag vill ha hyfsat fräscha ben när jag ska ut på sista delen. Även denna gång möts jag av denna otroligt underbara folkmassa som gjort Ironman Kalmar vida känt. Jag hade en plan på att cykla på ca 6 timmar och det klarade jag nästan. Jag fick en total cykeltid på 6:14:56 och då låg det största tappet de sista tre milen då jag snittade strax över 25 km/h.

20160820_145236

Även denna gång tog jag det lugnt i växlingen, åt min andra cheesburgare för dagen och bytte om till trisuit. Kände ingen som helst stress, jag har ingen tid att passa idag. Jag ska bara njuta i nuet och race with a smile hela vägen till målgång. Suga in varenda liten gnutta glädje som infinner sig i min närhet. Nu förstod jag nog inte riktigt vidden av det stöd man skulle mötas av. Om jag var imponerad vid vändningen på cyklingen så går det inte jämföra med denna intimitet och sprudlande genuina glädje som alla människor via hejarop och applåder ger till dig som en gåva. Människor som man knappt känner skriker sig hesa för att ge dig kraft att orka mala på och för att du ska lyckas. Man bärs fram av den urkraft och det makalösa stöd som jag troligtvis aldrig kommer kunna uppleva någon annanstans!

20160820_165808

Enligt den preliminära planen skulle jag försöka hålla runt 5:30-tempo vilket jag lyckades med till en början. Jag brukar inte lida jättemycket av cykelben när jag ger mig ut och springer. Givetvis är inte benen helt pigga men jag, efter förutsättningarna, brukar kunna springa på direkt efter växling. Så blev det även denna gång och jag kände mig pigg. Träffade Luke Dragstra efter några kilometer och han frågade hur jag kände mig och jag svarade; I’m just glad to be off that fucking bike!

Efter ca 13 km kommer jag ifatt min nyfunna triathlonkompis Anders Hildingsson. Min egentliga motsats som person, han är lågmäld och eftertänksam. Dessutom så har han en dold talang att härma dialekter vilket roade oss i ett och ett halvt varv. Vi tog följe då vi båda hade som yttersta mål att ta oss igenom loppet.

2016-08-23_03.17.34[1]

Tempot sjönk lite efter hand och vi låg ett tag och surrade runt 6:00-fart men vi skrattade fortfarande och jag tror nog att vi smittade en och annan i publiken med vårt glada humör. Inför sista varvet ville jag trycka på då jag fortfarande kände mig hyfsat stark. Jag ökade farten något och var nere och vände på 5:45 med en mil kvar. Klarade inte hålla den farten och svajade mellan 6:09 – 6:33 under slutfasen av loppet. Det gjorde egentligen inte ett skit då jag njöt av varje sekund på banan. Att få uppleva ett Ironman i Kalmar som deltagare är ett minne för livet och något att berätta för barnbarnen.

Sista snurren i centrum innan mål fixar man till kläderna och nummerlappen. Fräser ur näsan och torkar sig runt munnen så att man ser liter proper ut inför målgång. Det är detta ögonblick som man har slitit för i nästan ett helt år. Denna stund som du har tänkt på när du gett dig ut för att spring 15 km i spöregn eller snålblåst. Man vill egentligen inte att det ska ta slut för stämningen är så otroligt fantastisk. Människor går verkligen man ur huse för att dela denna stund med över tvåtusen mer eller mindre halvgalna triathleter. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är evigt tacksam för att ni gav mig så mycket kärlek på vägen. Jag avslutade maran på tiden 4:10:02 och gick i mål 9 sekunder innan klockan slog över till 12 timmar, 11:59:51.

2016-08-23_04.19.24[1]

Det är med lite sorg i hjärtat som jag konstaterar att min resa mot att bli en IRONMAN nu är slut. Det känns lite tomt att inte ha något mål att sträva emot även om jag är stolt över min prestation. Något som tar en igenom höst och vinter, fram mot våren och sommaren. Jag lever för utmaningen, målet och upplevelsen. Jag drivs av ett behov av att lyckas. Jag kan inte göra något i tysthet, mina behov av att synas och höras är minst lika viktiga som rätten att vilja verka i det tysta. Jag har ibland fått kritik för att jag tar plats och vill synas överallt. Det må vara så, det vill jag inte förneka, men jag tar en plats som är ledig. Jag har aldrig klivit på någon för att bli sedd, inte medvetet iallafall. Nu ska jag lägga fokus på hus, hem och familj. Nu är det deras tur att få stå i centrum för min uppmärksamhet men vi syns snart igen på ett eller annat sät!

Och alla ni… TACK ännu en gång för ert stöd!!

Over and out / CJ