Jag alltid haft en annorlunda relation till träning. I tidernas begynnelse var träning i den lokala friidrottsklubben ett tvång då farsan var både tränare och eldsjäl. Vi fick helt enkelt bara hänga på, så var det för alla oss syskon. Det fanns även ett mediokert fotbollslag på orten och där lirade jag några säsonger på pojklagsnivå med mina klasskamrater. Livrädd för att nicka och lika dålig med båda fötterna kunde jag knappt slå en passning på två meter. Det var nog därför jag spelade på topp med lagets stora stjärna som öste in alla våra mål.
Träning låg aldrig för mig i unga år, jag var det svarta fåret. Hoppade 1,50 i höjd när jag var tolv, tretton år vilket ibland gav ett brons. Kommer ihåg att vi hade en stor tavla i hallen på Björkgatan i Stockaryd där morsan hängde upp alla våra medaljer. Tavlan var utformad så att den var uppdelad i kronologisk ordning, från äldst till yngst. Stort fotografi överst och sedan hängdes medaljerna under snyggt och prydligt. Min närmaste äldre bror Fredrik och min lillebror Dan var jätteduktiga. På varsin sida om mig hade jag talangerna, de som vann och tog mestadels guld och ett annat silver. Ni kan ju förstå själva hur det såg ut.
Jag börja och röka och snusa tidigt och var tillsynes helt talanglös. På den vägen gick jag några år innan jag en kväll följde med min lillebror och kusin till boxningsklubben i Oskarshamn. Morsan och några av mina syskon hade flyttat dit efter skilsmässan, jag bodde kvar något år i Sävsjö hos farsan innan jag också anslöt. Det blev vändningen, jag hade funnit min passion. Av någon outgrundlig anledning var boxning min grej. Det är en idrott där du tränar otroligt mycket, säg fyra-fem pass i veckan på nybörjarnivå. När du sedan börjar komma upp dig så bör du ligga runt det dubbla. Jag som aldrig gjort mig känd som en träningsnarkoman blev som förbytt. Jag slutade i princip med allt annat och gav mitt hjärta och min själ till boxningen.
Nu när jag tittar tillbaka så kan jag konstatera att den fostran gav mig det liv jag lever idag, på gott och ont. Jag har fortfarande lätt att köra mer kvantitet än kvalitet. Jag räknar gärna antalet kilometer och pass oavsett om det är bra eller dålig. Jag vill gärna bara kötta på, plåga kroppen och ju tröttare jag är desto bättre pass. Numer vet jag och har jag lärt mig att det är helt jävla fel, kvalitet slår kvantitet alla sju dagar i veckan.
Vad innebär då kvalitetspass konkret? Jo, för mig betyder kvalitet att man tränar med ett syfte. Låt mig säga såhär, ska jag träna snabbhet så ser jag till att återhämta mig bra mellan intervallerna så att jag kan orkar vara snabb. Jag vill inte dra på mig mjölksyra tidigare och tidigare för varje intervall som fallet gärna blir om man vilar för kort tid. Samma sak gäller vid distansträning, fokus ska ligga på distans och inte fart. Det gör inget om man ligger en eller två minuter över normal kilometertid. Kvaliteten ligger i att springa långt. Det betyder inte att jobbiga pass inte existerar men det ska vara i linje med ditt syfte. Då är det ett kvalitetspass!
Detta är lättare sagt en gjort. Jag får ofta en känsla av att jag fuskat när kroppen inte spyr ut mjölksyra eller att jag inte känner mig helt jävla slut. Känslan blir att jag har kastat bort möjligheten till ett bra pass. Jag har ibland lagt till ett extra pass bara för att bevisa för mig själv att jag är duktig. Kontentan blir att min kropp inte får återhämta sig ordentligt och risken för skador och sjukdom ökar dramatiskt. Jag ger mig ut på farligt vatten för att tysta min inre röst som säger; ”Du kommer aldrig bli en vinnare, du är en latmask, en vekling som inte orkar träna”.
Jag jobbar verkligen för att hitta en medelväg, kontinuitet är vägen till framgång tjatar coach Johan ofta om. Jag vet att han har rätt, han är själv ett levande bevis på det. Jag är lite mer allt eller inget men jag tänker att detta är första steget mot förändring.
Ni vet väl om att ni kan läsa min senaste krönika i Annonsbladet, missa inte det!
/ CJ