24 januari 2015. Alexander The Mauler Gustafsson och ett gäng svenska fighters, däribland Nico Musoke,har trissat upp stämningen på UFC-galan i Tele2 Arena. Förväntningarna går i taket. Och så går i stort sett ingenting som det ska. The Mauler torskar, svenskarna tycks för laddade, och Nico förlorar på beslut.

Hur kändes det att förlora en sådan match?
–  Rent ut sagt: ett helvete. Det är det fortfarande. Jag hittar på grejer att göra hela tiden för att slippa tänka på det. Det är tungt på så många sätt för man sätter verkligen allt på spel. Man gör det inför hemmapublik, familj, vänner, fans, träningspolare och tränare. Det är klart att man vill gå ut och vinna, det finns verkligen inget annat. Viljan att vinna är såklart alltid större än rädslan att förlora, men det är tungt. Det är verkligen kontraster, säger Nico och suckar lite.

Hur återhämtar man sig?
–  Jag har tränat sen måndagen efter. Det behövdes göras bara. Jag har haft ett ordentligt prat med mina tränare om vad som gick bra och vad som gick dåligt och vi har planerat. Volymmässigt är det såklart lugnare än inför match och inte samma intensitet heller. 15 minuter i buren sätter sina spår i kroppen, för efter matchen slappnar man av på ett helt annat sätt och krämpor gör sig påminda som man inte kände innan.

Nico Musoke. Foto: Viktoria Wyckman

Nico hade tränat MMA i nio år innan han fick kontrakt med UFC. En lång väg med mycket hård träning bakom. Innan hade han spelat fotboll men blev såld på idén redan första passet han tränade och kan fortfarande minnas varenda minut av den träningen.

Vad är det som driver dig?
– Jag tror att man måste ha det som en livsstil, det måste vara en del av dig och att du identifierar dig med det. Tävlandet är grädden på moset. Du lägger ner hårt arbete och allt byggs upp och det kulminerar i att du går match och förhoppningsvis vinner. Känslan efter matchen är en stor del av belöningen. Men jag tror man måste köpa hela paketet för att klara av det.

För några veckor sen blev det officiellt att han fått ett sponsorkontrakt med sportjätten Reebook.
–  Jag är väldigt glad för det. Alltså, väldigt, väldigt glad. Att de väljer att göra det med mig och att jag har landat dealen på egen hand utan något managementbolag i ryggen. Det är hur stort som helst för mig.

Vad är målet då?
– Att bli bäst i världen. Det finns inget annat. Det har varit målsättningen från första början och det kommer fortsätta vara det tills jag lägger av med karriären. Och när jag lägger ner kommer jag att ha varit bäst. Jag tror inte att man kan hålla på med fighting på den här nivån om man inte siktar så högt. Jag inser givetvis att eftersom jag är så fast övertygad om att bli bäst i världen så är alla andra det också.

Som fighter är det grundläggande med ett bra självförtroende. Men finns det något tillfälle i livet där du känner dig i underläge eller blir rädd?
–  När det kommer till familj och nära och kära – att gå miste om dem eller att de blir sjuka. Det är bortom all kontroll så det tjänar heller inget till att gå och grubbla över det. Att prata inför grupp är ingen semester heller, haha. Det har blivit bättre men … rädd? Nej, det är inte mycket. Sen är jag inte dummare än att jag fattar att vi har det väldigt tryggt som bor i Sverige. Men det är det som är charmen med att hålla på med fighting för det är raka motsatsen till trygghet.

Vad tror du att du hade gjort om du inte hade hållit på med fighting?
–  Jävlar, bra fråga … jag har verkligen ingen aning. Jag tror att det skulle vara något åt det mer extrema hållet, något fysiskt. Men jag kan verkligen inte se mig göra något annat. Det är klart att jag inte vill fightas när jag är 40 år, men jag tror ändå att det kommer ligga i linje med träning på ett eller annat sätt.

Efter galan på Tele2 Arena var det mycket skriverier och tyckande kring skaderisken med sporten efter att Alexander Gustafsson fick ta emot många slag mot huvudet. Ofta kom kritiken från människor som aldrig hade sett en match i hela sitt liv. Vad tycker du om det?
–  Alltså, om jag inte fattar något om en idrott ska det mycket till innan jag öppnar munnen. Det är människor som viger sina liv till den här sporten och gör det seriöst och tränar precis lika hårt, om inte hårdare, än andra som också är på elitnivå. Så att få höra någon tyckare som vädrar sin åsikt om vår idrott utan underbyggda argument, nä, jag trodde vi hade kommit längre än så.

Är du inte rädd att sportens utövande sätter spår i ungdomar, som inte förstår bättre och sen använder våld i samhället?
–  Jag tänker på det hela tiden. Vare sig jag vill eller inte. En av mina första tränare sa till mig att det spelar ingen roll vad jag tycker eller känner, utan i och med att jag tävlar på den högsta nivån så kommer vissa att se mig som en förebild. Man måste vara medveten om att unga kan komma att ta efter det de ser. Både innanför och utanför buren. Jag försöker ofta ta tillfället i akt att prata om det. Vägen till proffsfighting är lång och jag ser ingen koppling till ökat våld i samhället. För mig är själva utövandet fritt från moral. Det är andra som väljer att fästa värdering i det.

Nico Musoke. Foto: Viktoria Wyckman

Varje gång jag ser dig brukar jag alltid tänka ”undrar var han har köpt det?” om något plagg du har på dig och det är onekligen ett bra betyg. Vad tänker du på innan du klär på dig på morgonen?
–  För mig är det ett tillfälle att få uttrycka något. Folk brukar säga att jag är modeintresserad, men det är inte mode i sig, samtidigt som jag har fattat om jag går klädd si eller så, då utstrålar det en viss känsla. Jag gillar när det ligger gediget arbete bakom. Som med mina skor. De är handgjorda och skeva på vissa ställen men det är det som är charmen. Sen kan man fråga sig att ”vem fan bryr sig egentligen?”, men jag tycker det är viktigt att göra medvetna val, både när det gäller kläder och mat. Att man väljer bort saker som är producerade under slavlika förhållanden, man får göra det lilla man kan.